Jag och hundarna

Hej!

Lexus                                                                    Arwen

Jag heter Annika Kjellberg, utflyttad jämte till Värmlands östra skogar,
och är uppfödd med hundar och jakt i alla varianter!

I familjen har det funnits hundar av många sorter, schäfer, stövare, tax, finsk spets, gråhund, cockerspaniels, och jaktgolden!

 I familjen finns nu 2 schäfrar, Lexus 5 år och Arwen  snart 3. De är båda från Djurlöfs kennel och har den mentalitet jag vill ha på mina hundar. De ska klara av att leva ett omväxlande liv där det ibland händer mycket och perioder där det inte händer så mycket. Klara olika miljöer och fungera bland människor i största allmänhet. Till det krävs stabilitet på nervsidan, kunna slappna av när inget händer och ha motor att plocka fram när så behövs. Den välbekanta on-off-knappen alltså!!

Lexus är av tjänstehundslinjer och är L-tetsad med 257p vilket är riktigt bra. Pappa är Degn´s Urban, en känd avelshanne som lämnat många valpar. Lexus tävlas i bruks men vi har också lyckats med en LP1, på 3 tävlingar!! Dessutom har han en lite ovanlig uppgift för en schäfer. Han är nämligen eftersökshund på varg, godkänd av Länsstyrelsen i Örebro län! Det innebär att om en varg blir tex påkörd av bil och skadas, så ska han spåra upp den. Han är också godkänd för eftersök på vildsvin och har ett godkänt anlagsprov i viltspår. Det är en tuff hund som inte backar för något. Ett mod som aldrig sviktar. Han vaktar sin flock, men är så mild och god mot dem som behöver hans skydd och ingår i hans flock.  

 När lilla Arwen kom så var han lite skeptisk till att börja med, men när han insåg att det var mattes avsikt att behålla det där krypet så var han snabb att hjälpa till med fostran. Hon fick göra precis som hon ville med honom, dra i svansen, bita honom i halsen men nåde den som kom för nära henne och inte tillhörde familjen! Vid 6-7 månaders ålder började han tukta henne, rätt hårdhänt men alltid vid rätt tillfälle och med rätt metod. Mina barnbarn är det samma sak med, outtröttlig i leken, tolerant och med stor pondus, men han är tydlig med var gränsen är. Han är mån om oss alla, kollar av att vi mår bra och har alltid en slick av tillgivenhet över! Bara positivt…nej det är det inte. Jag har lärt mej mycket av honom, mest av mina egna misstag, hur det är att äga, fostra och träna en tuffing! Som tur är accepterar han mej som flockledare, ifrågasätter det aldrig, men accepterar ingen annan!

Arwen är en modig liten tjej som älskar att testa sin motoriska förmåga. Inget hinder är för stort. Upp på stora stenar, gallertrappor, avsatser och ner i lådor tar nyfikenheten henne! Full fart och så älskar hon människor. Vi tränar räddning och har klarat delprov 1 och det är snart dags för 2:an. Det har inte gått på räls av flera skäl, och idag skulle jag vilja börja om från början och göra allt rätt! Tyvärr går ju inte det, utan vi får se hur långt det räcker. Jag har i alla fall lärt mej mycket av alla misstag och inte bara om räddningsträning utan även om hundar och människor, på gott och ont. Vi bytte i höstas till en annan grupp och just nu känns det bra, och det är nu det roliga börjar, att skicka Arwen på alla sorters legor, miljöer och svårigheter!

Hon är också av tjänstehundslinjer, pappa är Hassemans Judas som tävlat SM i skydd och är väktarhund, som tyvärr i höst sprungit upp i hundarnas himmel.

Hon är mildare i sitt sätt, lättare att ha och rolig med alla sina upptåg! Jag har inga planer på att tävla med henne utan att jobba med henne som räddningshund. Hon har också så smått börjat jobba som vårdhund och det är något vi ska ta tag i efter sommaren. Det passar hon för, och det är så fantastiskt att se vad en hund kan åstadkomma när vi människor inte kommer längre.

Jag har utbildning i etologi av Bitte Cederlundh, preparandkurs hundinstruktör inom försvaret
 och Jägarförbundets hundinstruktörsutbildning steg 1, 2 , 3 och 4.

Steg 3 är framför allt utbildning i mentalitet.

Länsinstruktör i eftersök.  

Jägarförbundets kurser, material och kursplanering står Barbro Börjesson för,
vilket för mej står för hög kvalité och mycket kunskap.
Vi jobbar utifrån ledarskap och att varje hund måste bedömas utifrån mentalitet och ålder.
Tanken är att fostra hunden på det sätt som tiken eller flocken skulle göra och
därmed göra det lättare för hunden att förstå vad vi vill!
Dressyren eller ”cirkuskonsterna” är ett mänskligt påhitt och det är viktigt att skilja på det och fostran.

Själv använder jag klicker och/eller annan belöning( boll, kamp, godis,) vid dressyr.

Jag vill att alla hundar ska känna en samhörighet med sin ägare/flockledare, att ha en bra relation som håller även när stökar till sej. Att från instruktören få hjälp att stärka den relationen och bygga på självförtroendet både hos ägare och hund.

Dessutom tror jag på att jobba med hunden på ett sätt som stärker och utvecklar självförtroendet. Att jobba i olika miljöer med mycket störning, det  gör att hundarna märker att de klarar av saker, är vana vid att oförutsägbara händelser och då är ju platsliggning på tävling en baggis!Nåt som jag mer och mer tänker till på, är att undvika så mycket konflikter som möjligt. Låta hunden få ett alternativ men ändå vara tydlig som ledare.

Tex när vi möter andra hundar så kliver vi åt sidan, mina får sitta ner och lugnt titta på när den andra hunden passerar. De vet att de ska sitta ner och även om den andra hunden gör utfall och skäller så sitter de kvar.

Tänk vad fort vi kan få en hundägare att tappa självförtroendet, det kan vara en kommentar om rasen, utanförskap ”du får ställa dej en bit bort när din hund är så jobbig”, ”men hur kan du göra sådär”, eller bara ignorera, inte se alla. Ifrågasätta träning på fel sätt. Sedan kan det ta år eller aldrig att bygga upp en positiv känsla igen.

Vi väljer den hund vi har, ibland med mycket huvudbry, ibland ren slump, med hjärtat kanske men det är mina val! Rätt eller fel? ”Jag kan inte döma någon förrän jag gått i den personens skor” har någon klok person sagt!

Det kan vara också vara ett mycket genomtänkt val som inte blir som man tänkt. Alla hundar är individer och kan utvecklas till vad som helst egentligen. Det kan man väl inte lasta ägaren för, eller? Vi ska hjälpa till som instruktörer, inte döma eller stjälpa…

Vilket också gäller hundägande kamrater….

/Annika